2 September – 25 September
Vernissage: 2 September 18-23
Verket ljudsätts under vernissaget av Emanuel Sundin (Fasaan)
Att välja i en värld där alla val redan är gjorda medför en viss rastlöshet.
Överallt man försöker vända sig så vänder man sig till ett faktum, för allt är ju vad det är.
Det som man låter vara viktigt för sig själv eller till och med definierar sig själv genom, blir i många fall bara dåliga kopior av den verklighet som vi antar att alla anda befinner sig i. Den är för oss som åskådare mer sann än vår egen.
Strävan efter att lyckas i den blir lätt bara en projicering av det man tror förväntas av en.
Ur den gör vi allt vi kan för att känna oss trygga. Men med en given väg som pekar åt fel håll blir det en falsk trygghet som vi känner oss allt mer hopplösa i.
Tjugo i fyra kanske handlar om det ögonblicket när det där Inget särskilt som har blivit ens allt fryser till och ilar längs ryggraden.
Utställningen består av en platsspecifik installation som fyller och transformerar gallerirummet. Erik Lagerwall och Maja Qvarnström har byggt upp ett hem, sak för sak, allt från köksskåp och dörrar till skräpmatsrester och pantflaskor.
Dessa föremål har tillverkats av trä, lera, kartong, gips etc efter en verklig förlaga, de tillverkade föremålen har sedan klätts med fotokopior av förlagan. Detta gör föremålen realistiska men samtidigt uppenbart skeva och konstgjorda. Taket i gallerilokalen kommer sänkas till med hjälp av fotokopior föreställande taket i centralperspektiv, detta kommer bidra till en klaustrofobisk och tryckande känsla. Likaså kommer galleriets skyltfönster täckas och ersättas av ett, även det, konstgjort lägenhetsfönster och fotokopior av en tegelfasad.
Denna förskjutning av verkligheten till kopior och konstgjorda motsvarigeheter till vardagliga föremål väcker tankar om vad som är verkligt och vilka egenskaper som skiljer kopian från förlagan. Maja Qvarnström och Erik Lagerwall vill med installationen framkalla en känsla av repetition och tristess kopplad till en upplevelse av att bara köra på i samma riktning utan att tillåta sig att stanna upp. De vill skapa en viss irritation hos betraktaren kring meningslösheten i att de återskapat dessa obetydliga föremål. Och att installationen på detta vis blir en konkretisering av de känslor av meningslöshet man kan känna inför sin egen vardag.
Varmt Välkomna!
